Du släckte alla ljusen den natten

  2011-10-31 / 11:37:04 / Vila i frid min ängel / 3 KOMMENTARER
Vid den här tiden för tre år sedan så hade jag ingen aning om att det skulle bli den värsta dagen i mitt liv. Jag brukade vara rädd för att dö men nu mera är att leva ännu mer skrämmande. Det fanns ingen som hade en tanke på att Robin skulle dö den natten, inte ens han själv. Och det är så svårt för mig att förstå att det kunde vända så fort. Vem som helst kan dö när som helst, utan den minsta varningssignal.

Det brukar blir lättare att andas med tiden och på sätt och vis så stämmer det, men till störst del så blir det bara tyngre. alla dom där små sakerna som gjorde dig till du blir bara suddigare och suddigare. Och känslan dödar mig, tanken om att jag inte kan göra någonting åt saken hur mycket jag än vill får mina lungor att dra ihop sig. Men saker bleknar utan uppdatering, så är det ju. Jag minns bara allt så konkret, inte det som gjorde dig till du. Jag minns att du skrattade, men inte hur dina ögon glittrade under tiden. Det som jag brukade älska mest med dig. Jag minns att du pratade, men inte hur du uttalade vissa ord. Och jag brukade älska din dialekt. Jag minns att du tog i mig, men inte hur det fick mig att känna. Och jag brukade älska känslan. Jag minns att du gick, men inte hur charmig din gångstil var. Och jag brukade älska att se dig gå mot mig. Allting bleknar och jag får panik. Jag vill minnas dig så som du var, så som jag har gjort så länge. Alla dom där små sakerna var så självklara, jag kunde dem utantill för jag hade studerat dig så intensivt så länge.

3 år sedan.. jag hoppas du har det bra min ängel.

Svårt att ta farväl, svårt att va' isär. Önskar mitt hjärta, jag önskar du vore här ♥

  2011-07-26 / 02:37:46 / Vila i frid min ängel / 2 KOMMENTARER
Förstår inte alls varför jag plågar mig själv som jag gör.
Tvingar mig att kolla igenom minnesfilmerna på youtube medans tårarna bara rinner ner för kinderna.
Tvingar mig att känna allt som jag hittils tryckt undan. För i ärlighetens namn, vem orkar lyssna på mig mer?
Jag orkar knappt höra mina egna tankar..
Du skulle ha blivit 20 år nu den 20juli, istället blev du bara 17.
Du var alldeles för ung, du var inte färdig här. Men på ett sätt så var du ju det, du hade levt ett liv.
Hunnit med så mycket under den tiden, som inte många andra 17åringar hade hunnit.
Du levde ditt liv x3 kan man säga. Och du var trött på det, trött på den banan du glidit in på.
Ville förändra men visste inte hur. Jag önskar så att jag kunde gjort någonting. Men vad hade det spelar för roll?
Du var ju du. Du gjorde sånt. Det var så du var. Och även jag var bara barn. Visste inte bättre.
Vi var små när vi träffades, så små.. Växte upp tillsammans, var med under varandras förändringar.
Vi var fortfarande små när vi blev tillsammans, även fast många år hade gått. Du var min första riktiga kärlek.
Och jag gjorde allting för dig. Du var hela min värld. Ville bara se dig glad. Jag var naiv.
Förstod inte vad vi gav oss in på. Vad du gjorde. Vad jag lät dig göra.
Jag såg ingen annan utväg än att lämna dig där och då. Förstod inte att det bara gick utför.
Vi tappade kontakten. Jag byggde upp någonting nytt. Du stannade kvar. Byggde åt fel håll.
Flera år senare, samma dag du försvann så ringde du mig. Vi skulle ses. 30 minuter innan du dog bestämde vi att vi skulle ses.
Det gick så fort och jag minns bara små fragment från natten. Jag får beskedet. det blir svart.
jag hör flera stycken klackskor som kommer springandes. och sedan ligger jag i min säng.
Vaknade med klumpen i magen. Ville inte förstå att det var sant. Kunde inte förstå. Det gick inte in.
Hur kunde världen pågå som vanligt när min hade stannat?
Den dagen och 3 veckor framåt bodde jag på perrongen. Det var inte många minuter som jag spenderade utanför den platsen.
Den plats du sist var på. Den plats som tog ditt liv. Du fanns där. Jag kände det i luften.
Det var den enda plats jag kunde andas på. Kände mig inte hemma om jag inte satt framför alla tända gravljus och blommor och kollade in i dina ögon på kortet din pappa ställt fram.
För du var där. Jag kände det inom mig. Det var det enda stället som inte snurrade runt.
Och jag ville aldrig lämna det. Åkte på en lunginflammation pga dom kalla sena nätterna jag spenderade där.
Var tillslut tvungen att vara hemma. Det var frost på marken kommer jag ihåg.
Och det glittrade fint i ljuset utav dina ljus. Folk kom från överallt för att lägga en ros och minnas dig.
Du var omtyckt även fast du inte kände så. Jag tyckte om dig.
Jag slutade aldrig älska dig. Aldrig har jag slutat älska dig.
Men jag insåg att det vi två hade var destruktivt. Det hade raderat oss som personer tillslut.
Men aldrig slutade jag älska dig Robin. Det går inte en dag utan att du är med mig i tankarna.